Koftan

Jag har skrivit tidigare om att det kan råda delade meningar om hur mycket hjälp en boende behöver. Själv tycker jag att dom ska få den hjälp dom själva känner att dom behöver, inte att personalen ska följa regler som gjords upp långt tidigare. En boende kan ha en dålig dag eller har blivit sämre rent allmänt. Om den ber om något, varför ska man säga nej?

Jag började inom äldrevården för 15 år sen, i en helt annan kommun än där jag bor nu. Och jag kommer ihåg ett liknande fall som det med Hilma och rullstolen, fast då handlade det om en kofta. En kofta som ledde till större problem än jag kunde föreställa mig:

Mina kollegor och jag sitter och dricker kaffe. Då larmar det från Annas rum och jag går på det larmet. Anna ligger på sängen och säger att hon behöver gå på toaletten. Jag hjälper henne med det, och efteråt sätter hon sig på sängen och ber mig sätta på henne koftan eftersom hon är frusen. Sen lägger hon sig och vilar och jag går tillbaka till mina kollegor. Då frågar en av dom: "Vad ville hon?" Jag berättar att hon är frusen och ville ha hjälp med koftan. Det blir tyst vid bordet och sen säger en undersköterska: "Vi har kommit överens om att inte hjälpa henne med det."
Min reaktion är: "Va?" "Hon bad ju mig."
"Den där tanten är fenomenal på att utnyttja oss, hon försöker köra med oss hela tiden."
"Men hon är ju 93 år och är här för att hon inte klarar sig hemma."

Jag förklarar att det inte alls är jobbigt för mig att hjälpa till med en sån sak, och det handlar ju inte om att uppfostra ett barn som ska lära hur man klär på sig, utan en väldigt gammal människa som inte orkar vissa dagar.
Det blir en iskall stämning i fikarummet.
"Du är bara vikarie här," får jag höra, "du måste göra som vi har bestämt."
En diskussion följer och jag ger mig inte eftersom jag absolut inte kan förstå vad som är så hemskt och fel.

Det var det hela. En liten sak, kan man tro. Men det var verkligen laddat. Jag blev lite chockad, för stämningen blev så dålig, det var plötsligt aggressivt. När jag cyklade hem var jag väldigt ledsen och kände tårarna komma. Är det så här det blir när man är gammal och måste in på hemmet, tänkte jag. Och jag tänkte på om det varit min egen mormor.

Det som hände var en kamp av många som jag fick genomgå på den arbetsplatsen. För mig blev det aldrig riktigt bra sen, jag var vikarie och vårdbiträde och hade inget att säga till om. Men jag fortsatte göra det jag tyckte var rätt, jag kunde bara inte förmå mig att behandla dom gamla som ett slags besvärliga utnyttjare. För första och enda gången i mitt arbetsliv upplevde jag att vissa kollegor slutade prata med mig, det blev tyst i korriodoren när jag kom, folk slutade sin kafferast för tidigt om jag satte mig vid bordet etc. Och allt det pga att jag hjälpte en boende med koftan!

Vid ett senare tillfälle tog jag upp saken med den ansvariga sjuksköterkskan, som var en underbar och varm person, men hon ville inte riktigt tro på det jag berättade.
Den boende levde ca ett år till, och under den tiden hjälpte jag henne med det hon bad om, men jag vågade inte berätta det för övriga personalen. Eller rättare sagt, för den tongivande delen av personalen: tre utbildade undersköterskor som alla hade samma hårda inställning. Naturligtvis fanns det andra som kände som jag och som "i smyg" gick emot dom tre undersköterskorna genom att vara "för snälla" i omsorgen om dom gamla.

Kan man lära sig om empati på en utbildning? Mitt svar är nej. För att känna empati måste man öppna sin själ och våga se verkligheten och den människa man möter.