torsdag 22 augusti 2013

Kryper omkring

Häromdagen hade jag ett ärende på en avdelning som jag inte jobbat hos på länge. Jag kommer dit, och två av "mina" gamla boende sitter i dagrummet och tittar på TV. Båda är ganska dementa men vi har alltid haft jättebra kontakt och blir glada att se varandra. "Åh, det är ju du!" ropar dom, och vi pratar en stund. Bara det att samtidigt kryper en person omkring på golvet och ropar "hjälp, hjälp, hallå, hallå!" Hela tiden. Den personen är stor och lång och ser ut att vara i 60-årsåldern, inte vad man menar med "äldre", i alla fall inte jämfört med alla dom andra som bor på Hemmet. Jag tittar väl lite frågande, och en av dom dementa noterar det. Dementa kan vara väldigt vakna för vissa saker.

"Äh, så är här är det nu. H*n krälar jämt omkring på golvet."
Jaha.
Sen kommer en personal och jag frågar vad som händer.
"Så här har vi haft det hela sommaren," säger h*n och ser uppgiven ut.
"Men den här personen som kryper på golvet och ropar hjälp och hallå måste väl vara felplacerad?"
"Jo det är klart. Vi har slagit larm redan från början och sagt att det här går inte, vi klarar det inte. Men chefen bryr sig inte om vad vi säger. Så vad ska vi göra?"

Bra fråga. Vad ska vi göra? Ibland blir äldreboenden ett ställe där man liksom dumpar människor som inte passar in nån annanstans. I det här faller är det förstås frågan om en psykisk störning, och det har vi inte alls kompetens att ta hand om. Ingen vet särskilt mycket om psykiska sjukdomar. Och dessutom är "golvkryparen"inte ens särskilt gammal!

Så man låter personen krypa runt fötterna på dom dementa, det känns helt absurt. Och fel mot alla inblandade.




torsdag 15 augusti 2013

Glödlampor, persienner och hushållspapper

Jag har tidigare skrivit om att det företag som nu driver Hemmet har gjort många besparingsåtgärder. En av dom var att avskaffa vaktmästaren. Han som både städade korridorer, lagade trasiga grejor och skaffade hem praktiska attiraljer som behövdes. Hans frånvaro märks verkligen.

Till exempel: I matsalen har många lampor i taket pajat. Ingen tar hand om det, så dom gamla får sitta i dunkel och äta. Dom ser ju nog dåligt innan... Vaktis hade grejat det för länge sen.

Torktumlaren är trasig, ingen ser till att den blir lagad. Det är ganska hårt vatten i vår kommun, så när vi tvättar handdukar och låter dom självtorka blir dom alldeles hårda. Dom gamla har känslig hud och tycker att dom hårda handdukarna gör ont. Vaktis hade, om han inte kunde laga tumlaren själv, ringt och legat på för att reparatörer skulle komma.

Badrumslampor är också trasiga lite här och där.

Hos en boende har persiennen gått sönder. H*n har kvällssol och bara en tunn vit tyggardin, så när h*n ska sova strålar solen in i rummet. Trasig persienn = typisk sak som vaktis hade lagat på en gång.

Funktionen som vaktmästare/fixare är viktig, det behövs nån som har överblick och som gör det som behöver göras utan att det måste ta flera månader. Vi som byter blöjor, städar boendes rum, matar, nattar, delar ut medicin, tar hand om tvätten etc., hinner inte ta hand om ännu fler funktioner.

Anhöriga, säger man då. Anhöriga ska komma och hjälpa till. Men, gissa vad - alla har inte anhöriga! Andra har anhöriga som bor 50 mil bort eller i ett annat land, och som kommer hälsar på några gånger om året. Och som dessutom kanske inte alls kan laga en persienn...

En annan besparing gällde toalett- och hushållspapper. "Det går åt för mycket" sa chefen. Det ledde bland annat till att man tog bort det speciella, slitstarka hushållspapper som alla hade i särskilda hållare i sina lägenheter. Hushållspapper = för dyrt. Det föranledde en dam att säga "det här är ju som att bo på fattighuset".
Faktum är att många saknar detta papper. Och dom kan visst få det - om dom betalar själva. Så nu har jag ordnat det till dom två boende som jag är kontaktperson för. Innan arbetspasset började gick jag till affären och köpte två rullar för 25 kronor styck. Och jag möttes av glädje och tacksamhet - över att dom får varsin rulle hushållspapper som dom själva betalat...jag vet inte vad jag ska säga.
"Tack för att du gjorde dig besväret," sa en och var väldigt nöjd. "Det här kommer att räcka tills jag dör."

Som sagt, vad ska man säga? Här bor människor, 90+, sin sista tid, och är jätteglada över hushållspapper. Jag blir, jag vet inte...upprörd, ledsen, häpen över hur långt det kan gå. Vad blir nästa steg i besparingsivern? Vad är det frågan om? Och just såna företag som driver vårt Hem får driva fler och fler boenden, för dom lägger det lägsta budet.

onsdag 14 augusti 2013

Piller och annat

Att dela ut medicin är en viktig del av jobbet. Delegering kallas det när man har rätt att hämta ut medicin från det låsta skåp som finns i varje boendes rum. Medicinen ligger i påsar och vi kontrollerar att det är rätt antal, rätt datum och till rätt person. Man måste också kontrollera om något ska ges vaginalt istället för oralt.

Medicin delas ut fem gånger om dagen mellan 8-20. Och det är inte bara att i lugn och ro gå och dela ut piller: En del gamla sätter i halsen, andra spottar ut, många har svårt att svälja och man får krossa tabletterna. Vissa totalvägrar och man får lirka ett bra tag innan medicinen slinker ner.
Man kan också komma i den absurda situationen att man ska väcka en sovande person för att ge den sömnmedel...
Att dela ut medicin till tio-femton personer är alltså en ganska komplicerad procedur som tar mycket längre tid än man tror. Att föra in vagitorier i en gammal kvinna är inte heller nåt man kan göra slarvigt och i brådska.

Det är rätt många avvikelser (= rapporterade felaktigheter) när det gäller medicinering, och jag kan tycka att kontrollen är ganska släpphänt med tanke på vad som kan hända om det blir riktigt fel.
Och att det blir så många misstag beror i det fallet nästan alltid på personalbrist och stress. Om den som delar ut mediciner får koncentrera sig på det, då är det inga problem. Men det händer ofta nåt som kräver en akut insats samtidigt som man ska hålla ordning på alla piller och sorter och antal. En boende kanske har ramlat, nån annan kräks, en upprörd anhörig stoppar en i korridoren, det larmas från alla håll och kanter...och där står man med viktiga medciner och måste göra en paus för att ta hand om det akuta.

Tanken är förstås att delegeringen ska skötas separat och den/dom som gör det ska inte behöva splittra sig på andra saker samtidigt. Men det fungerar inte, det finns inget sånt tidsutrymme.
Därför är medicinutdelningen en väldig stressfaktor samtidigt som det är ett stort ansvar. Några uteblivna alvedon är väl inte hela världen, men det finns också misstag som kan få mer allvarliga konsekvenser. Dom flesta av oss är mycket medvetna om det, och det blir en ständig oro.

Egentligen tycker jag att man ska vara utbildad undersköterska eller ha flera års erfarenhet för att få delegring. Men så är det inte. Nu i sommar har det knappt varit nån ordinarie personal på avdelningen, och det har hänt att en ung, helt oerfaren vikarie fått ensamt ansvar för medicin till 17 personer.

lördag 10 augusti 2013

Dokumentationsraseri

Vi har fått ett nytt datasysten där vi ska dokumentera allt som händer på avdelningen, hur dom gamla mår, om någon mår sämre eller bara mår som förut. "Asta har mått bra idag" ska vi då skriva.
Det här datasystemet är enormt mycket krångligare än det vi hade tidigare, det känns urgammalt och otidsenligt och allt runt omkring det tar en väldig massa tid. Men det är som sagt nytt, och meningen är att så småningom ska dom anhöriga kunna logga in där och läsa det vi har dokumenterat.

Men nu till problemet: När vi ska vi hinna göra denna dokumentation? Det är ytterligare en uppgift som har tillkommit och som ska rymmas inom dom vanliga uppgifterna och rutinerna. Vi är färre personal och det blir mer och mer arbete. Omöjlig ekvation.

Vid varje arbetspass ska jag först sätta mig vid datorn och se om det står nåt om vad som har hänt sen sist. Det är bara det att när jag kommer till jobbet är vi så få, så jag måste alltid börja hjälpa till med omvårdnaden på en gång.
Och vid arbetspassets slut ska jag igen logga in och skriva ner hur dagen/kvällen har varit. Om jag ska hinna det innan jag slutar måste jag jobba över minst en halvtimme. Det finns nämligen inga luckor nånstans, det är alltid saker att göra och när det är som värst hinner vi inte ens med själva omvårdnaden.

Ni är skyldiga att läsa och dokumentera. säger min chef.
Men när? frågar jag då. Vad ska jag ta tid ifrån?
Du får ta dig den tiden, svarar chefen.
Om en boende skriker och har ont, ska jag inte låtsas om det? Om nån har ramlat eller behöver hjälp på toaletten, ska jag sitta där vid datorn och strunta i det som händer med dom gamla?
Det får du lösa, det är ditt problem, svarar chefen

Men jag undrar, är det verkligen det?

fredag 2 augusti 2013

SMS på jobbet

Det är inte så roligt att vara "polis" på avdelningen. Att påpeka felaktigheter och klaga på kollegor, det vill man gärna slippa.
Men det här med mobiltelefoner börjar bli ett problem. SMS:ande och spelande inte bara under arbetstid utan samtidigt som man sköter om en gammal människa - det är inte okej.

Det hände häromdagen i matsalen att en kollega höll på och kollade sin mobil och läste eller skrev sms, medan h*n med andra handen hjälpte en boende att få i sig mat. Den boende är så gott som helt blind och kan därför inte se vad vi gör. Kanske borde man ge en gravt synskadad extra uppmärksamhet, inte mindre?
Jag tycker det var både nonchalant och respektlöst. Respektlöst mot den boende, respektlöst mot själva arbetet. Som att det bokstavligen är nåt man kan göra med vänsterhanden medan man ägnar sig åt annat.

Och nej, självklart är det inte tillåtet att göra så. Men det blir allt vanligare. Och vem ska säga ifrån, när chefen aldrig är ute på avdelningarna?