Hälsning från en trött ängel

Jag har inte slutat blogga. Däremot har jag en paus från jobbet, och jag orkar bara inte tänka på det just nu. Är trött, slut.
Men jag har en lista på saker jag vill ta upp, och så fort jag samlat lite krafter kommer jag tillbaka. Hoppas det blir redan nästa vecka.
Jag tror jag vet vad nästa inlägg ska handla om: En dag på jobbet, med allt man ska göra och allt som kan hända. (Det blir ett långt inlägg, kanske delar jag upp det på två eller tre.) Bara att när jag tänker på det blir jag ännu tröttare. Nej, jag väntar ytterligare ett tag med att beskriva en "vanlig" dag.
Men kom tillbaka hit på måndag eller tisdag, då finns det i alla fall något mer att läsa!

Om det handlade om barn...

Tänk om barn på dagis fick ha samma blöja hela dagen, så avföringen torkade fast i rumpan och urinen skvalpade. Om ingen hade bytt mellan klockan 9-17, om barnen knappt gick att duscha rent sen, om dom fick eksem och urinvägsinfektioner. Vilket ramaskri det skulle bli! Men på äldreboenden...jag ska inte säga att det händer hela tiden, men det är inte heller sällsynt. Det är faktiskt så vanligt så vissa anställda tror att det är helt normalt och acceptabelt att man inte hinner med/bortprioriterar den så kallade toapassningen.

Häromdan var jag och en kollega inne hos en boende som inte kan ha fått toapassning på väldigt många timmar. Den personen måste man titta till då och då, för han klarar inte att själv ringa när han behöver gå på toa. När vi gick på vårt pass och kom in till honom var blöjan helt överfull. Vi duschade personen, och han jämrade sig när vi försökte få bort den inkletade och intorkade avföringen. "Aj, aj!" skrek han. Och huden var alldeles röd.

Urinvägsinfektioner är dessutom rätt vanliga hos våra boenden, och det är nåt som kan vara väldigt farligt för gamla. Jag är säker på att många fall beror på den dåliga toapassningen.

Och som sagt, tänk om det handlade om barn. Eller patienter på ett sjukhus. Inte skulle nåt sånt här accepteras ens en enda gång, eller? Man säljer inte heller ut exempelvis dagisverksamhet till lägstbjudande på det extrema sätt som görs med äldrevården. Barnen är för viktiga för det. Dom gamla är uppenbarligen inte ett dugg viktiga. Ibland tycker jag inte ens att dom betraktas som människor.

I det här fallet skrev jag förstås en avvikelserapport. En av massor som jag har skrivit. I den berättade jag exakt vad som hänt, och så lämnade jag den till en sjuksköterska som sedan ska lämna vidare till chefen.
Ingen kommentar, ingen reaktion, ingen uppföljning.
Som vanligt med andra ord.

Kom ner på jorden!

Jag funderar vidare på det här med äldrevårdens värdegrunder och dom gamlas rättigheter. Hur det skiljer mellan teori och verklighet. Foldern från Socialstyrelsen rikar sig direkt till en äldre person i behov omsorg, och det står så fint om det inflytande man ska ha som vårdbehövande, hur man ska få göra egna val, bemötas respektfullt som en individ med mera. Man uppmanas ringa till den ansvariga i sin kommun för att fråga och ta reda på mer.

Dom äldre förväntas alltså  kunna bevaka sina rättigheter och ringa till myndigheter. Men man måste inse att ingen människa får plats på ett äldreboende numera om hon inte är så pass dålig att hon absolut inte kan hantera sin vardagstillvaro själv. Den som har alla förståndsgåvor i behåll har istället olika fysiska åkommor. Och dom flesta är mellan 85 och 98 år. Vid den åldern har man även i bästa fall, alltså om man är hyfsat frisk, inte så mycket energi kvar. Man orkar inte ringa, kanske mötas av automatröst som ger olika alternativ, sitta i telefonkö, prata för sin sak - många av våra boende kan inte ens slå ett telefonnummer!

Det andra den äldre uppmanas göra är att prata med personalen om sina önskemål, och det är ju mer självklart. Men det är ju också där det fallerar i vissa fall, alltså det problem en boende upplever kan ha att göra med dålig kunskap och/eller dåliga attityder hos en anställd. Nån är hårdhänt, nån kan inte sätta in en hörapparat, en annan vägrar skjuta en rullstol hundra meter...alltså det finns så mycket! Och, som jag skrivit tidigare, alla passar inte i vården. Det har inte med utbildning att göra utan är en fråga om läggning och personlighet.

Störst chans att få sina intressen tillgodosedda har den boende som har närvarande och engagerade anhöriga. Dom övriga är helt utlämnade till en underdimensionerad och dåligt fungerande vård.

På mitt jobb har vi möten ungefär en gång i månaden. Där pratas bland annat om värdegrund och attityder och hur det bör fungera ute på golvet. Men vad spelar det för roll hur mycket man pratar när det aldrig följs upp? Ingen följer upp hur det går till ute på avdelningarna. Ingen kollar hur vården sker på individnivå, vad som händer inne på rummen.

En värdegrund som aldrig kan omsättas i praktiken, vad är vitsen med den? Kom ner på jorden, ta reda på hur det är! Kom och se hur vi har det. Inte ett planerat studiebesök på en timme när allt blir tillrättalagt, utan var med på avdelningen ett par dagar. Undrar vad det skulle leda till.

Tomma ord

Det finns något som kallas "Nationell värdegrund" för äldreomsorgen. Den värdegrunden finns beskriven i en folder som Socialstyrelsen har gett ut. Där står väldigt tjusigt om hur dom äldre ska bli respekterade och få sina behov tillgodosedda. Kontentan av värdegrunden som den beskrivs i foldern är att äldreomsorgen ska vara bra. Typ så. Inte direkt konkret utan mest tomma ord. Verklighetsförankring noll.

Kommuner kan också ha ett slags lokal värdegrund eller "värdighetsgaranti", och en sån har även min kommun formulerat. Några exempel:

Dom gamla på ett boende har rätt att påverka tidpunkten för sin utevistelse. Och dom ska få välja om dom vill promenera i grupp eller enskilt med stöd av personal.
Det låter ju bra. Men visst ja. Dom flesta får aldrig gå ut alls. Vem skulle hinna ta ut dom?
"Promenera i grupp"...ja, nu tycker jag att några politiker kan komma hit och hjälpa några av våra gamlingar att "promenera i grupp". Och se hur det går.

Det ska vara en lugn och trivsam måltidsmiljö.
Lugnt och trivsamt är nog bland dom sista ord jag skulle välja i det sammanhanget. Det kan vara direkt jobbigt för dom som är lite piggare att sitta och äta bland svårt sjuka och dementa som kanske skriker och ropar eller dreglar.

Dom boende ska få påverka menyn.
Tyvärr är det så att aldrig nånsin har en boende fått påverka menyn! Det finns en rätt att välja på för dom gamla. Den tas från det stora färdigmatsbolaget med dåligt rykte och är sällan särskilt god. Färdigmatsbolaget har i och för sig två alternativ, men på vårt boende har en i personalen ansvar för att välja ut endast en av dom rätterna. För att det ska bli enklare. Och det kan vara ett väldigt tjat om att man ska äta upp sin mat, även om det tar emot. "Om du inte äter upp får du ingen efterrätt" hörde jag en gång en kollega säga till en 89-åring. Som om det var ett barn som skulle uppfostras.

Den här så kallade värdighetsgarantin är bara floskler och har inte ett dugg med den faktiska äldrevården att göra. Politikerna vet inte ett dyft om hur det verkligen är. Dom vackra orden blir fler i takt med att resurserna minskar. Ohållbart.

Så jag kan säga rakt av till både kommunen och Socialstyrelsen: Värdegrunden efterlevs inte. Allt är snarare tvärtom mot hur det beskrivs och borde vara. Vad ska ni och vi göra åt det? Finns det alls nån lösning? Jag börjar tvivla.

Sjukskrivningar

Jaha, nu har det hänt igen. En av mina kollegor har gått in i väggen och är sjukskriven ett bra tag. En ung, jätteduktig kollega som i princip har kollapsat på grund av den orimliga arbetsbördan. Det har hänt tidigare att personal bryter ihop och börjar darra i hela kroppen eller storgråta eller inte kan andas eller på andra sätt tappar allt. Mitt under ett arbetspass. Sammanbrott som har lett raka vägen till psykakuten i nåt fall, och den personen kom aldrig tillbaka till oss.

När unga människor knäcks i början av sitt arbetsliv, vad tyder det på?

Och dom som knäcks av jobbet är förstås dom som både är ambitiösa och har empati. Som satsar allt på att göra ett bra jobb men märker att hur man än gör fungerar det inte. Pressen ökar och ökar, man försöker göra fem saker samtidigt, dom boende mår allt sämre, det går inte att upprätthålla en bra vård - och där står man och vill så gärna göra skillnad, man försöker allt man kan att göra en insats. Men förutsättningarna för det försämras hela tiden, och stressen byggs upp. Till slut håller det bara inte.

Så är det hos oss. Fler och fler sjukskrivningar, vilket innebär fler och fler vikarier. Den ordinarie personalen som är kvar får en ännu högre belastning, blir ännu mer stressade, orkar inte, går in i väggen...och så blir det ytterligare en sjukskrivning.
Vilket naturligtvis påverkar vården och skapar en otryggare situation för dom gamla.

Ett korthus som håller på att rasa, så känns det.

Ingen har koll

Två morgonpass och två kvällspass. När man går bredvid erfaren personal. Efter det anses vikarierna hos oss vara redo att få "en rad", det vill säga att dom får ansvar för att själva ta hand om x antal boende. Fyra pass! Sen ska man kunna yrket.

Det är förstås omöjligt. Vid fyra tillfällen hinner man inte uppleva ens en del av allt som kan hända i äldrevården. Dom boende kan bli sämre, få ont nånstans där dom inte haft ont tidigare, nån har en infektion, en magåkomma, eller en komplicerad vårdbild från början. Eller är dement och beter sig helt oförutsägbart.
På fyra pass hinner vi ordinarie inte förmedla allt som skulle behövas. Och saken blir inte direkt lättare av att många vikarier pratar väldigt dålig svenska eller knappt nån svenska alls. Dom förstår inte alltid det vi säger och än mindre förstår dom vad dom gamla säger. Plus att dom gamla inte förstår vad vikarien säger. Det blir en otrygg situation för alla.

Men då när en nyanställd vikarie har gjort sina fyra pass och helt på egen hand ska ta sköta om sitt x antal boende, vem kollar att han/hon klarar sina uppgifter? Svar: INGEN. Ingen vet vad som händer inne på rummen, ingen följer upp det.
Det vet alla som blivit introducerade på ett nytt jobb, att det som sägs första gångerna kommer man inte ihåg till hundra procent. Saker måste upprepas och vinklas på olika sätt för att det ska fastna. Och i äldrevården, som inte är direkt förutsägbar, borde det vara extra noga att åtminstone nöta in grundkunskaperna. Men, men...

Boende som inte fått tandprotesen rengjord på flera dygn. En annan som fått protesen fastsatt med tandkräm! Egna tänder som ingen hunnit eller kommit ihåg att borsta, kateter som inte blivit rengjord, intimhygien som inte är skött...det finns så mycket som inte utförs eller som utförs fel.
Och ingen har koll. Det är det värsta.

Alla passar inte i vården

Alla passar inte att jobba i vården. Det är nog tvärtom ett yrke där personlig lämplighet är extra viktigt. För mig är det helt obegripligt när politiker pratar om att slussa in massor av långtidsarbetslösa i äldrevården, eller massor av invandrare, eller massor av nån annan kategori. Man kan inte klumpa ihop stora grupper och förvänta sig att alla i den gruppen ska fungera bra i ett så speciellt jobb. Det kan blir totalt fel.

Bland dom egenskaper som är nödvändiga:
Intresse för människor, förmåga att lyssna, tålamod, humor, prestigelöshet.
Man bör också ha ett slags mjukhet i sitt väsen.
Hur pratar man med en gammal människa? Kanske är hon förvirrad eller irriterad eller ledsen, det måste man kunna bemöta.
Hur tar man i en gammal människa, hur är själva den fysiska beröringen, när man utför sysslor som innebär att man går rakt in i dens integritet? Det är jätteviktigt. Men tillhör sånt det sällan och aldrig pratas om.
Det är faktiskt rätt mycket som det aldrig pratas om.

"Som på fattighuset."

"Det här är ju som att bo på fattighuset!" Så sa en boende till mig alldeles nyligen. Och vad svarar man på det? Det går inte att säga så mycket, för hen har rätt.

Redan anbudsförfarandet har ju starka vibbar av forna tiders fattighusauktioner. Vart tredje år äger auktionen rum. Den som påstår sig kunna driva verksamheten billigast får ta över ett boende.

Men inte kan väl någon tro att man kan kapa kostnaderna mer och mer och fortfarande ha samma kvalitet på vården?

Där jag arbetar fick vi en ny utförare för inte så länge sen. Jag vet inte hur mycket lägre deras anbud var jämfört med konkurrenterna, men det måste vara åtskilligt.
Allt har blivit sämre.
Vaktmästartjänsten försvann. En person på halvtid som fixade praktiska saker. Lagade persienner eller toaletter, bytte glödlampor med mera. Han städade också korridorerna med maskin, och allt fungerade hur bra som helst. Nu läggs en del av hans uppgifter ut på entreprenad. Andra, enklare praktiska uppgifter ska utföras av vårdpersonalen, men resultatet av det är att mycket inte blir gjort, eftersom det inte finns nån tid att ta från vårduppgifterna.
Aktiviterna försvann också. Vi hade tidigare en halvtidsanställd person som ordnade saker för de boende som fortfarande är relativt pigga. Högläsning, sång, sällskapsspel etc. Guldkanter på tillvaron kan man säga. Nu är guldkanterna borttagna.

Det dras också ner på bemanningen på diverse listiga sätt. En kvart där, en halvtimme där, och allting tajtas åt och stressas upp. Under mina år i vården har det aldrig fungerat så dåligt som nu.
Vad händer då, jo sjukfrånvaron ökar, och det kostar företaget massor och budgeten kan inte hållas.

Så nu är det senaste att vi ska dra ner på förbrukningen av toalett- och hushållspapper. För att spara pengar. Jag skojar inte. Det är sant.

"Du kan själv!"

När en ny boende flyttar in gör man upp en vårdplan. Hur mycket hjälp behöver hen, på vilka områden och hur ofta? Vad kan hen klara själv? Den vårdplanen måste ses över då och då, för dom som kommer hit blir ju liksom aldrig friskare utan ännu äldre och ännu sjukare.
Det finns ibland en väldigt stelbent inställning, en brist på flexibilitet och oförmåga att se en persons behov i just den stunden, som gör att människor inte får hjälp när dom ber om det. Det kan handla om till synes små och oviktiga saker, men för den boende kan det bli väldigt stort. Eftersom det handlar om respekt för den man är. När man förlorar sina kroppsliga funktioner steg för steg vill man ändå ha kvar något av sin självkänsla och värdighet. Och det är inte lätt med tanke på den otroligt utsatta situationen man befinner sig i när man behöver hjälp med nästan allt.

Ett exempel från häromdagen: Jag kommer in till Hilma, och hon sitter i sin rullstol och gråter. Hilma är helt kristallklar i huvudet men har en kronisk sjukdom som blir allt värre och innebär att hon inte klarar sig själv utan behöver hjälp med det mesta. Nu är hon alltså ledsen och jag frågar förstås vad som hänt. Hon berättar att hon inte fått något kaffe idag, eftersom en i personalen vägrade att köra hennes rullstol till matsalen. (Matsalen ligger en bra bit från Hilmas rum.) "Jag vet att jag kunde rulla dit själv tidigare, men nu orkar jag inte det längre," snyftar Hilma. Så berättar hon att den hon bad om hjälp sa att det klarar du själv och gick. Hilma ville gärna vara med på fikastunden och dricka sitt kaffe, så hon tryckte på larmet i hopp om att nån annan skulle komma in. Ingen kom.

Så där satt hon och kände sig förnedrad. Jag såg till att hon fick sitt kaffe, men det var egentligen inte det som var det viktiga. Det centrala i situationen är att vara helt beroende av andra och be om hjälp och få svaret "Nej!"För henne var det som att få ett slag i magen.

Den här damen som alltså har alla förståndsgåvor i behåll och har klarat sig i hela sitt liv fram till nu, hon är 94 år. Hur kan man ens komma på idén att vägra köra hennes rullstol några hundra meter när hon ber om det? Sånt kan jag bara inte fatta.

Jag pratade med den som vägrat hjälpa henne och fick en kommentar ungefär att "Hon utnyttjar oss bara."
Det kan jag heller inte fatta. Varför är vi där? Hur kan man som personal känna sig utnyttjad av en svag, rullstolsbunden 94-åring som ber om hjälp med en enkel sak?

Visst, personalen i äldrevården är utnyttjad och missbrukad på alla möjliga sätt - men inte av dom boende!

Små saker som inte fungerar

Det finns stora missförhållanden och det finns små. Ibland handlar det om ren vanvård, andra gånger om vardagssaker, slarv och glömska. Man måste ju ta hand även om dom små sakerna, för om allt läggs på hög blir det vanvård och misär även av det.
Det här är några exempel på alldeles vanliga vardagsmisstag som jag tog hand om under en och samma eftermiddag. Sånt som förekommer hela tiden och visar att rutinerna inte fungerar. Det beror oftast på personalbrist och stress, men det kan också vara så att den personal som finns är oerfaren och har fått dåliga instruktioner. (Vissa passar inte för jobbet heller, men det blir ett annat blogginlägg.)

Det är middagsdags och jag ska hämta en boende som sitter i rullstol. Då får jag se att i hans lägenhet som är fint möblerad med egna möbler, där står en kissflaska fylld med urin på ett gammalt antikt bord. Där har flaskan stått hela dagen, öppen. Det luktar urin i hela rummet. Mannen har kateter och behöver ha hjälp med tömning, och personal har alltså glömt att hälla ut kisset i toan och att göra rent flaskan.
Tänk om nån anhörig kommit och sett det här och känt lukten. Fast det hade kanske varit bra på sätt och vis.

Nästa rum, där ska jag ta upp en dam som ligger och vilar. I hennes rum ligger flera dagars kläder, smutsiga blandade med rena, på den fina gamla fåtöljen. Hennes blommor är döda, för ingen har vattnat på hela veckan. Hon fyllde år för en vecka sen och blev uppvaktad av släkt och vänner. Själv kan hon inte ta hand om blommorna, hon är i för dåligt skick för det. Hon ser och hör dåligt men är mycket noga med hur hon klär sig och hur det är omkring henne. Nu är det kanske lika bra att hon ser dåligt, för om hon gjorde det skulle hon må ännu sämre än hon gör. Men smutskläder och mängder av döda, blommor ger ingen bra energi. Hur svårt kan det vara att vattna? Men så långt har ingen tänkt.

Dags för nästa rum. C klarar det mesta själv men har yrsel och kan inte gå utan att hålla sig i något. Idag berättar han att lampan i badrummet är trasig sen flera dagar. Han ser knappt när han ska borsta tänderna och gå på toan. Han har bett om ett få en lampa flera gånger, men ingen har brytt sig. En sån enkel sak. Jag hämtar en lampa och skruvar fast den.

Så jag hällde ut urin, rengjorde kissflaskan, kastade gamla blommor, sorterade ut smutstvätt och la i tvätten, hängde in rena käder i garderoben. Hämtade en glödlampa och skruvade fast den. Inga komplicerade saker. Men det borde redan ha varit gjort.

Våra boende har sina egna lägenheter, det är här dom bor. Det är deras hem.
Vem vill ha stinkande urin stående i en flaska på sitt finbord, ingen lampa i badrummet, högar av smutsvätt i vardagsrumsfåtöljen etc. etc.

Vi är dom gamlas ögon och vi är deras hjälpare. Vi är där för deras skull.
Den utgångspunkten är för mig så självklar och så enkel. Men det pratas aldrig om det. Faktiskt aldrig. Det är väl ganska konstigt?