måndag 22 juli 2013

Att vara närvarande

Att vara närvarande tycker jag är bland det viktigaste när man tar om gamla. Det är något fler skulle tänka på. Att se den andra personen, att känna dens behov och önskningar, att vara där med sin själ.
I närvaron behövs inga ord, för jag förstår ändå. Det har hjälpt mig många gånger när jag sköter om gamla som har tappat sina ord på vägen. Vissa sjukdomar skyndar ju på den processen.

Känslig beröring med varma händer. En mjuk röst. Det är så viktigt i mitt arbete. Och jag kan känna en sån respekt för livet när jag får sitta på sängkanten och hålla en gammal, knotig hand. (Önskar bara att det fanns mer tid för sånt.) Såna upplevelser utgör guldkornen i ett stressigt jobb.

söndag 21 juli 2013

Den nya broschyren

Det låter så tjusigt i den nya broschyren som ligger på jobbet. Den riktar sig till dom äldre och kanske framför allt deras anhöriga som väl då ska känna sig lugna och lättade när mamma/pappa/farmor/morfar har fått en plats på Hemmet.
Alla ska ha rätt att fortsätta bestämma över sitt liv även när man kommer till ett äldreboende, det är kontentan i den nya broschyren.

Och jag tänker, går någon på det där?

Så här är det: Vi, personalen, bestämmer allt.

När dom ska gå upp på morgnarna.
När dom ska äta.
Vad dom ska äta.
När dom ska vila.
När dom ska gå på toaletten.
När dom ska fika.
När dom ska duscha.
När dom ska gå och lägga sig.

Ingenting får dom gamla bestämma. Jo, det fåtal som är starka och fortfarande orkar uttrycka sin vilja, som kan protestera mot rutinerna. Men det är inte många som har den kraften, för som jag skrivit tidigare får man ingen plats på ett äldreboende om man inte är i väldigt dåligt skick. Och det fåtal som är starka och orkar, som är klara i huvudet, blir ofta betraktade som besvärliga eftersom dom ställer krav och inte fogar sig i det som är förutbestämt.

Vad jag vänder mig mot är hyckleriet och dom tomma orden i den nya broschyren. Det som står där betyder ingenting.


fredag 19 juli 2013

Tankar

Jag har många gånger tänkt på döden när jag kliver in på äldreboendet. Särskilt om jag har varit ledig ett par dagar. "Vem har flugit iväg nu?"
Jag vet vilka av dom boende som är dåliga, nån kanske har blivit mycket sämre senaste veckan, lever han eller hon fortfarande?
Och jag funderar: Är döden en befrielse, kanske ett nytt liv väntar, är det en ängel man ser när man glider in i den nya världen? Världen där allt är ljust och varmt - där man inte har ont. Eller blir det bara tyst och mörkt och stilla?

Många gånger hör jag människor säga: "På ett hem vill jag inte hamna!" Och det är verkligen förståeligt. Jag säger så själv.
Men dom som gör det, som bor på ett hem sin sista tid, ska få god omvårdnad så länge det går och en lugn och fin resa när det närmar sig slutet. Jag vill göra allt jag kan för att underlätta det.

Såna tankar har jag när jag kommer in genom dörren till min avdelning.

söndag 14 juli 2013

Koftan

Jag har skrivit tidigare om att det kan råda delade meningar om hur mycket hjälp en boende behöver. Själv tycker jag att dom ska få den hjälp dom själva känner att dom behöver, inte att personalen ska följa regler som gjords upp långt tidigare. En boende kan ha en dålig dag eller har blivit sämre rent allmänt. Om den ber om något, varför ska man säga nej?

Jag började inom äldrevården för 15 år sen, i en helt annan kommun än där jag bor nu. Och jag kommer ihåg ett liknande fall som det med Hilma och rullstolen, fast då handlade det om en kofta. En kofta som ledde till större problem än jag kunde föreställa mig:

Mina kollegor och jag sitter och dricker kaffe. Då larmar det från Annas rum och jag går på det larmet. Anna ligger på sängen och säger att hon behöver gå på toaletten. Jag hjälper henne med det, och efteråt sätter hon sig på sängen och ber mig sätta på henne koftan eftersom hon är frusen. Sen lägger hon sig och vilar och jag går tillbaka till mina kollegor. Då frågar en av dom: "Vad ville hon?" Jag berättar att hon är frusen och ville ha hjälp med koftan. Det blir tyst vid bordet och sen säger en undersköterska: "Vi har kommit överens om att inte hjälpa henne med det."
Min reaktion är: "Va?" "Hon bad ju mig."
"Den där tanten är fenomenal på att utnyttja oss, hon försöker köra med oss hela tiden."
"Men hon är ju 93 år och är här för att hon inte klarar sig hemma."

Jag förklarar att det inte alls är jobbigt för mig att hjälpa till med en sån sak, och det handlar ju inte om att uppfostra ett barn som ska lära hur man klär på sig, utan en väldigt gammal människa som inte orkar vissa dagar.
Det blir en iskall stämning i fikarummet.
"Du är bara vikarie här," får jag höra, "du måste göra som vi har bestämt."
En diskussion följer och jag ger mig inte eftersom jag absolut inte kan förstå vad som är så hemskt och fel.

Det var det hela. En liten sak, kan man tro. Men det var verkligen laddat. Jag blev lite chockad, för stämningen blev så dålig, det var plötsligt aggressivt. När jag cyklade hem var jag väldigt ledsen och kände tårarna komma. Är det så här det blir när man är gammal och måste in på hemmet, tänkte jag. Och jag tänkte på om det varit min egen mormor.

Det som hände var en kamp av många som jag fick genomgå på den arbetsplatsen. För mig blev det aldrig riktigt bra sen, jag var vikarie och vårdbiträde och hade inget att säga till om. Men jag fortsatte göra det jag tyckte var rätt, jag kunde bara inte förmå mig att behandla dom gamla som ett slags besvärliga utnyttjare. För första och enda gången i mitt arbetsliv upplevde jag att vissa kollegor slutade prata med mig, det blev tyst i korriodoren när jag kom, folk slutade sin kafferast för tidigt om jag satte mig vid bordet etc. Och allt det pga att jag hjälpte en boende med koftan!

Vid ett senare tillfälle tog jag upp saken med den ansvariga sjuksköterkskan, som var en underbar och varm person, men hon ville inte riktigt tro på det jag berättade.
Den boende levde ca ett år till, och under den tiden hjälpte jag henne med det hon bad om, men jag vågade inte berätta det för övriga personalen. Eller rättare sagt, för den tongivande delen av personalen: tre utbildade undersköterskor som alla hade samma hårda inställning. Naturligtvis fanns det andra som kände som jag och som "i smyg" gick emot dom tre undersköterskorna genom att vara "för snälla" i omsorgen om dom gamla.

Kan man lära sig om empati på en utbildning? Mitt svar är nej. För att känna empati måste man öppna sin själ och våga se verkligheten och den människa man möter.

tisdag 2 juli 2013

En bra vikarie

Vi har fått en jättebra vikarie, en ung tjej som är helt perfekt för att jobba med gamla. Hon har rätt handlag och rätt tänkande. Jättemjuk och empatisk samtidigt som hon har sunt förnuft och ser vad som behöver göras. Och törs ifrågasätta det hon tycker är fel eller konstigt.
"Ska det verkligen vara så här?" frågade hon. "Nej, absolut inte" sa jag. Vad det handlade om spelar ingen roll just nu, men det var en av dom många småsaker som inte hade gjorts på rätt sätt.
Den här vikarien är som sagt väldigt ung och saknar helt erfarenhet av vården. Men hon är en pärla!
Jag hoppas bara hon orkar stanna hela sommaren.

Och vad jag nu vill komma fram till är att många tror att missförhållanden inom äldreomsorgen går att utbilda bort. Om man låter personalen gå en kurs i värdegrunden eller om man kräver att alla anställda ska ha minst undersköterskeutbildning så blir allt bra.
Stämmer inte. Jag har kollegor med utbildning som inte vet vad dom håller på med, och så kommer en 19-åring direkt från gymnasiet och är som klippt och skuren för jobbet.

Utbildning kan förstås vara bra, men om den inte inte innehåller just några krav och inte följs upp? Då gör den ingen skillnad.

måndag 1 juli 2013

Felvänd blöja

Här är ännu en upplevelse från mitt äldreboende. En av alla incidenter jag skrivit upp den senaste tiden:

Ragnar (som heter något annat) är ute i allrummet och verkar förvirrad. Han skriker, och det brukar han göra när han är missnöjd. Jag går med honom till hans rum. Där spelar radion popmusik på hög volym. Reklamradio, Mix Megapol, sånt som personalen satt på när de varit inne och städat, för att de själva vill lyssna på det, och sen inte brytt sig om att stänga av. Jag har märkt tidigare att Ragnar blir orolig av skränig musik och höga röster. Däremot är han väldigt förtjust i klassisk musik och har egna skivor.
Det är nåt som kan reta mig, att vissa som jobbar med gamla är så respektlösa vad gäller ljud och musik. Jag har påpekat det vid flera tillfällen, men det går inte in.

Hur som helst, jag stänger av radion. Ser att Ragnars pyjamas från i morse ligger på golvet. Alltså har ingen varit inne i rummet på hela dagen, eller inte brytt sig.
Ragnar vill gå på toaletten. Där luktar det starkt av urin och är inte spolat. När jag ska hjälpa honom märker jag han är blöt och jag ser att kateterslangen har lossnat. När jag byter på honom ser jag också att blöjan sitter ut och in, så klister har fastnat i huden.

Sätta en blöja ut och in! Vem gör nåt sånt!?

Så här går det till, så här fortgår det dag efter dag, vecka efter vecka.
Och förstås skrev jag en avvikelse. Som inte ledde till nånting, inte ens en kommentar. Ingen i chefsställning tar tag i nånting, det bara rullar på. Eller rullar är fel ord, det haltar och knagglar och hankar sig fram, och under tiden far dom gamla så illa så man kan bli mörkrädd.
Ibland känns det väldigt tröstlöst.