söndag 29 september 2013

Så här är villkoren - nån som vill jobba inom äldrevården?

När jag kom tillbaka till jobbet efter en lång ledighet hade två personer på avdelningen sagt upp sig, och en tredje fått en allvarlig, stressrelaterad sjukdom! Nu har ytterligare två sagt upp sig, plus att vi fått veta att en person som varit långtidssjukskriven inte kommer tillbaka.
Allt detta på samma avdelning, och det kanske säger en del om själva arbetsplatsen.
Jag engagerar mig i första hand i dom gamla, men situationen för oss som jobbar är också under all kritik, och det drabbar förstås även dom boende.

Det finns förstås Hem som fungerar mycket bättre än vårt. Där chefen är närvarande, där företaget plockar ut mindre vinst och alltså inte gör några "tokbesparingar", där alla i personalen är proffsiga.  Men det finns också Hem där det är precis lika illa, troligen finns det många såna.
Varför skulle nån enda vettig person söka sig till äldrevården som den ser ut idag? Det är tungt både fysiskt och psykiskt. Dåligt betalt. Obekväma arbetstider. Nej, jag förstår verkligen att dom ungdomar som har möjlighet och förutsättningar söker sig till andra jobb.
Exempelvis, dom lyft vi måste göra skulle aldrig tillåtas om det gällde renhållningsarbetare eller byggjobbare. Där finns det normer som måste följas. 15 kilo tror jag är normen för vad "sopgubbar" får lyfta. Dom gamla vi har hand om väger lite mer än så...
Den psykiska misären, där många boende mår väldigt dåligt, aldrig får komma ut, skriker av ångest på nätterna...det är påfrestande att vara mitt i det och inte ha tid att hjälpa. För vi är så få i personalen, och disken ska plockas ur och tvätten ska vikas och rummen städas...vi har många fler arbetsuppgifter numera, och tiden till det praktiska tas från själva omsorgen.
Lönen då. Ett exempel: vårdbiträde med 15 års erfarenhet har en grundlön på 20.000. Många har betydligt mindre än så. Undersköterskor har lite mer, med betoning på lite. OB-ersättningen tillkommer men är väldigt låg jämfört med t.ex. inom handeln.

Nästan alla inom vården jobbar varannan helg. Dessutom kan man bli beordrad att jobba även på en ledig helg, och om man då säger nej får man en prick som följer med en även till andra anställningar. Det spelar ingen roll om man ska på ett barndop eller har bjudit hem folk eller om man är frånskild pappa på väg till en grannstad för att träffa sitt barn - ringer jobbet så måste man ställa in sina planer med hur kort varsel som helst. Det här med den frånskilda pappan har verkligen hänt hos oss. Han satt redan på tåget men fick kliva av och åka till jobbet istället.

Man måste planera sitt liv utifrån dom lediga helgerna, och ändå kan man aldrig vara säker på att dom verkligen är lediga. Det innebär att man äger inte sin tid, inte ens sin fritid. Och nån långsiktig planering kan man inte göra, eftersom schemat, som gäller sex veckor i taget, inte kommer i särskilt god tid. Hos oss, där ju allt fungerar urdåligt, har det hänt att schemat är klart ett par dagar innan det börjar gälla. Vilka kvällar jobbar man, vilka morgnar, vilka helger - ingen vet förrän i sista minuten.
Enligt facket ska schemat vara klart minst två veckor i förväg. Det är inte heller särskilt bra framförhållning kan jag tycka.

Delade turer är ett annat gissel. Dom har man enbart vissa helger, och det innebär att man jobbar ett pass 7-12, sen är man ledig fyra timmar (naturligtvis utan ersättning), och så kommer man tillbaka och jobbar 16-21. Dom fyra timmarna är svårt att göra nåt bra av, så det blir väldigt långa dagar.
Delade turer ska om möjligt undvikas, enligt facket. Men vår arbetsgivare säger att dom inte går att undvika, och då är det inte mer med det.

Så här kan det också vara: Man jobbar en vanlig fredag, sen en delad tur på lördagen, sen 7-15 på söndagen. Måndag är ledig. Tror man. Men då sitter det plötsligt en lapp på anslagstavlan: På måndag är det ett obligatoriskt möte på fyra timmar. Eller en kurs av nåt slag. Och då är man skyldig att närvara. Den lediga dag man sett fram emot och verkligen behöver, försvinner. "Men du får ju ta ut motsvarande komptimmar," säger chefen. Bara det att det får man inte. Vi får bara ta ut en komptimme i taget, för att man inte ska behöva ta in en vikarie. En timme vid fyra olika tillfällen kan förstås aldrig ersätta den försvunna lediga dagen.
Skulle det accepteras inom andra områden?

Alla i personalen är nu slitna och mår mer eller mindre dåligt. Häromdagen kom min chef och viftade med en tjock bunt papper: "Här har jag massor av sjukskrivningar som jag måste hantera."
"Har du inte funderat på varför det är så många sjukskrivningar?" sa jag då. "Det måste ju bero på nånting."
"Nej vad då?" sa chefen, "alla har väl rätt att vara sjuka."
Och det är klart att alla har rätt att vara sjuka. Tur är väl det. Men man måste vara blind för att inte fatta att det ofta handlar om utmattning, stress, vantrivsel, depressioner, ett allmänt "jag orkar inte längre!"

Det måste bli väldigt dyrt för företaget med alla dessa sjuklöner. Dyrare än det skulle vara att anställa en extra person. Men man gör tvärtom, sparar in genom att minska personalen ännu mer.
Det kommer inte att hålla.

Ni som orkat läsa hela inlägget: nån som är sugen på att söka jobb hos oss?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar