Alltid närvarande, sällan nämnd

Det skulle kunna vara en gåta: Vad är det på ett äldreboende som är ständigt närvarande men som ingen pratar om? Enkelt, det är döden.
Dom som kommer in på Hemmet dör på Hemmet. Det är liksom slutstationen. En del lever många år här och blir gradvis sämre, tröttare och (ännu) äldre, andra dör ganska snart efter att dom kommit hit. Men ingen får nya krafter och återgår till ett vanligt självständigt liv.
Det är inget konstigt med det.

Men man skulle kunna tro att livet förväntas vara evigt. Vissa anhöriga tror det. Den medicinska vården tycks i många fall utgå från det.
Dom gamla själva är däremot mycket medvetna om att så inte är fallet.

Om en person som är över 90 år slutar äta, så kanske det är en del av den naturliga processen? Men vi väger dom boende med jämna mellanrum, och om nån har gått ner i vikt blir det ett hysteriskt liv. Fram med näringsdrycker! Stoppa i dom kalorier, vikten måste öka!
Jag har varit om att gamla människor sitter med sin näringsdryck och frågar varför dom inte får slippa. "Men du måste få i dig näring" säger vi i personalen då.
"Men jag vill inte, jag orkar inte, ni kan väl ta bort det här! Varför kan jag inte bara få dö i lugn och ro? Varför får jag inte bestämma själv?"

Och vad svarar man på det?

"Gabriel, hur gör man för att dö?"
Den frågan har jag också fått, mer än en gång. Och jag svarar ungefär att man dör när tiden är inne. Då släpper man taget.

"Varje kväll tänker jag: hoppas det är slut nu, hoppas jag inte vaknar imorgon."
Det har jag också fått höra, och det låter förfärligt. Men tänk om det är ett uttryck för att en människa har försonat sig med både livet och döden och accepterar att det naturliga slutet är nära.
Vi tycker det är konstigt och fel att nån vill dö, då måste man vara deprimerad. Men när man har fått leva så länge så det känns att inget återstår, kroppen är slut och själen orkar inte ta in fler intryck och upplevelser, och man är verkligen beredd att lämna jordelivet - kanske är det som det ska vara? Det kanske är uttryck för visdom snarare än förtvivlan?

Många gamla vill gärna prata om döden, vad dom tror om den och hur dom känner. Några är rädda men dom flesta är inte det. Tråkigt att såna frågor viftas undan och hyschas bort.

Något jag strävar efter i mitt jobb är att jag varje dag ska utgöra en ljuspunkt eller kunna tillföra ett guldkorn för den boende, oavsett hur gammal och sjuk den är. Att det ska finnas nånting som gör att den dagen känns lite lättare och gladare, nånting som ger ett värde till den del av livet som ännu finns kvar. Ett värdigt, respektfullt bemötande, en mjuk beröring, ett visat intresse för vad den individen varit med om i livet, man kan skratta tillsammans, sjunga en gammal låt som den boende känner igen - det behövs inte så mycket. Men dom guldkornen gör en stor skillnad.
Och mitt i det kan man också prata om döden, om den gamla tar upp den frågan. Som sagt, dom är sällan rädda - det är det personalen som är.