Hårdhänt personal

En av våra boende, jag kan kalla henne Kerstin, anförtrodde sig till mig en kväll:
"Jag vill inte att X kommer in och lägger mig. Hen är inte snäll, hen sliter och drar i mig och pratar med hög, irriterad röst. Kan jag säga att jag vill ha nån annan?"

Kerstin är en av dom som är helt klar i huvudet. Som person är hon väldigt sansad och timid, klagar inte i första taget. Och jag har med egna ögon sett hur X beter sig mot dom boende, och jag kan direkt säga att hen inte ska jobba med äldre.

Vad gör man egentligen i ett sånt läge? Jag skrev som vanligt en avvikelse. "Kerstin upplever sig illa behandlad av en i personalen" etc. Jag skrev inte ut namnet på personen utan skrev att chefen kunde kontakta mig om hen vill ha mer detaljer.
Inget svar. Ingen reaktion. Som vanligt.

Flera veckor senare berättade en kollega att Kerstin tagit upp exakt samma sak igen. Samma person, beter sig likadant, är hårdhänt och vresig och elak. Min kollega skrev ingen avvikelse utan pratade med chefen direkt. Och chefen svarade: "Ja, det vet man väl inte om det Kerstin säger är sant. Det behöver det inte alls vara."

Det var det hela. Ingen uppföljning, inget prat med  berörd personal, inget samtal med den boende.
Chefen har aldrig nånsin varit ute "på golvet" och pratat med dom som bor här, hen struntar fullkomligt i dom. Och när det kommer ett konkret klagomål, att bara ignorera det, att uttycka direkt misstro mot en gammal människa som tycker att en person är hårdhänt och obehaglig...är inte det rent tjänstefel?

Det visar också ännu en gång hur otroligt utsatta dom gamla är. Allt som står i värdegrunder och broschyrer om hur dom boende ska bemötas respektfullt, ha kvar sin integritet, bestämma över sin tillvaro, bli lyssnade på - det är rena lögner! Och det gör mig väldigt ledsen.

En kväll av avvikelser

Vi är tre som jobbar på kvällen, tillsammans tar vi hand om 17 boende. Vi hjälper dom med nattkläder, tvätt, toalettbestyr, ser till att dom kommer i säng. Delar ut medicin. Det finns tydliga rutiner som ska följas.
När man jobbar tidiga pass har man också sina tydliga rutiner. Bland annat har man ansvar för att rummen är snygga och städade, gammal disk borttagen, förråd av toapapper, blöjor etc är fyllda.

Om något blir fel, eller om det redan är nåt fel när vi kommer för att utföra kvällens sysslor, ska vi skriva en avvikelserapport.
Det här är samlade avvikelser från en enda kväll.
Siffrorna är fiktiva rumsnummer, för enkelhetens skull.

Rum 1. På bordet står gamla smutsiga glas med intorkad näringsdryck.
Rum 2. Det är inte bäddat i sängen. Överkastet ligger direkt på madrassen. Gamla smutsiga kläder ligger på matbordet.
Rum 3. Det finns inga nattblöjor. Toaletten är smutsig, full med ingrodd avföring.
Rum 4. Det finns inget toapapper.
Rum 5. Inga blöjor. Inget skyddsunderlägg i sängen.
Rum 6. Inga blöjor där heller.
Rum 7. Boende har inte fått den medicin som skulle delats ut klockan 14.
Rum 8. Inte heller den boende har fått sin medicin klockan 14.
Rum 9. Den boende har inte fått sin medicin klockan 16.
Rum 10. Ett fönster står öppet, så rummet är helt utkylt. Den boende ligger och huttrar.
Rum 11. Inga blöjor här heller.

I elva olika rum var det alltså nånting som inte var som det skulle. Utebliven medicin, iskallt rum, smutstvätt på matbordet och ingrodd toa...och alla gånger får vi avbryta läggningsproceduren och den boende sitter där i sitt nattlinne/pyjamas och väntar medan vi springer iväg och hämtar blöjor, toapapper och annat som saknas fast det alltid ska finnas på rummen.

På dom obligatoriska möten vi har en gång i månaden pratas det om hur viktigt det är att rutinerna följs, och exakt vad man ska göra för att verksamheten ska flyta smidigt. Varje gång. Men allt blir bara sämre.

Varför fungerar inte rutinerna? Varför gör inte alla sitt jobb? Varför vägrar chefen ens titta på det?

När det praktiska inte sköts på ett bra sätt blir också allt annat lidande. Tiden för dom gamla, för den rent mänskliga omsorgen blir mindre.

Att skriva elva avvikelserapporter på en och samma kväll är ganska extremt. Till slut orkar man inte hålla på, för det leder i alla fall inte till nånting. Organisationen bara fortsätter att falla sönder.

Ja, jag är trött. Tror inte jag är kvar så mycket längre.

Så här är villkoren - nån som vill jobba inom äldrevården?

När jag kom tillbaka till jobbet efter en lång ledighet hade två personer på avdelningen sagt upp sig, och en tredje fått en allvarlig, stressrelaterad sjukdom! Nu har ytterligare två sagt upp sig, plus att vi fått veta att en person som varit långtidssjukskriven inte kommer tillbaka.
Allt detta på samma avdelning, och det kanske säger en del om själva arbetsplatsen.
Jag engagerar mig i första hand i dom gamla, men situationen för oss som jobbar är också under all kritik, och det drabbar förstås även dom boende.

Det finns förstås Hem som fungerar mycket bättre än vårt. Där chefen är närvarande, där företaget plockar ut mindre vinst och alltså inte gör några "tokbesparingar", där alla i personalen är proffsiga.  Men det finns också Hem där det är precis lika illa, troligen finns det många såna.
Varför skulle nån enda vettig person söka sig till äldrevården som den ser ut idag? Det är tungt både fysiskt och psykiskt. Dåligt betalt. Obekväma arbetstider. Nej, jag förstår verkligen att dom ungdomar som har möjlighet och förutsättningar söker sig till andra jobb.
Exempelvis, dom lyft vi måste göra skulle aldrig tillåtas om det gällde renhållningsarbetare eller byggjobbare. Där finns det normer som måste följas. 15 kilo tror jag är normen för vad "sopgubbar" får lyfta. Dom gamla vi har hand om väger lite mer än så...
Den psykiska misären, där många boende mår väldigt dåligt, aldrig får komma ut, skriker av ångest på nätterna...det är påfrestande att vara mitt i det och inte ha tid att hjälpa. För vi är så få i personalen, och disken ska plockas ur och tvätten ska vikas och rummen städas...vi har många fler arbetsuppgifter numera, och tiden till det praktiska tas från själva omsorgen.
Lönen då. Ett exempel: vårdbiträde med 15 års erfarenhet har en grundlön på 20.000. Många har betydligt mindre än så. Undersköterskor har lite mer, med betoning på lite. OB-ersättningen tillkommer men är väldigt låg jämfört med t.ex. inom handeln.

Nästan alla inom vården jobbar varannan helg. Dessutom kan man bli beordrad att jobba även på en ledig helg, och om man då säger nej får man en prick som följer med en även till andra anställningar. Det spelar ingen roll om man ska på ett barndop eller har bjudit hem folk eller om man är frånskild pappa på väg till en grannstad för att träffa sitt barn - ringer jobbet så måste man ställa in sina planer med hur kort varsel som helst. Det här med den frånskilda pappan har verkligen hänt hos oss. Han satt redan på tåget men fick kliva av och åka till jobbet istället.

Man måste planera sitt liv utifrån dom lediga helgerna, och ändå kan man aldrig vara säker på att dom verkligen är lediga. Det innebär att man äger inte sin tid, inte ens sin fritid. Och nån långsiktig planering kan man inte göra, eftersom schemat, som gäller sex veckor i taget, inte kommer i särskilt god tid. Hos oss, där ju allt fungerar urdåligt, har det hänt att schemat är klart ett par dagar innan det börjar gälla. Vilka kvällar jobbar man, vilka morgnar, vilka helger - ingen vet förrän i sista minuten.
Enligt facket ska schemat vara klart minst två veckor i förväg. Det är inte heller särskilt bra framförhållning kan jag tycka.

Delade turer är ett annat gissel. Dom har man enbart vissa helger, och det innebär att man jobbar ett pass 7-12, sen är man ledig fyra timmar (naturligtvis utan ersättning), och så kommer man tillbaka och jobbar 16-21. Dom fyra timmarna är svårt att göra nåt bra av, så det blir väldigt långa dagar.
Delade turer ska om möjligt undvikas, enligt facket. Men vår arbetsgivare säger att dom inte går att undvika, och då är det inte mer med det.

Så här kan det också vara: Man jobbar en vanlig fredag, sen en delad tur på lördagen, sen 7-15 på söndagen. Måndag är ledig. Tror man. Men då sitter det plötsligt en lapp på anslagstavlan: På måndag är det ett obligatoriskt möte på fyra timmar. Eller en kurs av nåt slag. Och då är man skyldig att närvara. Den lediga dag man sett fram emot och verkligen behöver, försvinner. "Men du får ju ta ut motsvarande komptimmar," säger chefen. Bara det att det får man inte. Vi får bara ta ut en komptimme i taget, för att man inte ska behöva ta in en vikarie. En timme vid fyra olika tillfällen kan förstås aldrig ersätta den försvunna lediga dagen.
Skulle det accepteras inom andra områden?

Alla i personalen är nu slitna och mår mer eller mindre dåligt. Häromdagen kom min chef och viftade med en tjock bunt papper: "Här har jag massor av sjukskrivningar som jag måste hantera."
"Har du inte funderat på varför det är så många sjukskrivningar?" sa jag då. "Det måste ju bero på nånting."
"Nej vad då?" sa chefen, "alla har väl rätt att vara sjuka."
Och det är klart att alla har rätt att vara sjuka. Tur är väl det. Men man måste vara blind för att inte fatta att det ofta handlar om utmattning, stress, vantrivsel, depressioner, ett allmänt "jag orkar inte längre!"

Det måste bli väldigt dyrt för företaget med alla dessa sjuklöner. Dyrare än det skulle vara att anställa en extra person. Men man gör tvärtom, sparar in genom att minska personalen ännu mer.
Det kommer inte att hålla.

Ni som orkat läsa hela inlägget: nån som är sugen på att söka jobb hos oss?

Alltid närvarande, sällan nämnd

Det skulle kunna vara en gåta: Vad är det på ett äldreboende som är ständigt närvarande men som ingen pratar om? Enkelt, det är döden.
Dom som kommer in på Hemmet dör på Hemmet. Det är liksom slutstationen. En del lever många år här och blir gradvis sämre, tröttare och (ännu) äldre, andra dör ganska snart efter att dom kommit hit. Men ingen får nya krafter och återgår till ett vanligt självständigt liv.
Det är inget konstigt med det.

Men man skulle kunna tro att livet förväntas vara evigt. Vissa anhöriga tror det. Den medicinska vården tycks i många fall utgå från det.
Dom gamla själva är däremot mycket medvetna om att så inte är fallet.

Om en person som är över 90 år slutar äta, så kanske det är en del av den naturliga processen? Men vi väger dom boende med jämna mellanrum, och om nån har gått ner i vikt blir det ett hysteriskt liv. Fram med näringsdrycker! Stoppa i dom kalorier, vikten måste öka!
Jag har varit om att gamla människor sitter med sin näringsdryck och frågar varför dom inte får slippa. "Men du måste få i dig näring" säger vi i personalen då.
"Men jag vill inte, jag orkar inte, ni kan väl ta bort det här! Varför kan jag inte bara få dö i lugn och ro? Varför får jag inte bestämma själv?"

Och vad svarar man på det?

"Gabriel, hur gör man för att dö?"
Den frågan har jag också fått, mer än en gång. Och jag svarar ungefär att man dör när tiden är inne. Då släpper man taget.

"Varje kväll tänker jag: hoppas det är slut nu, hoppas jag inte vaknar imorgon."
Det har jag också fått höra, och det låter förfärligt. Men tänk om det är ett uttryck för att en människa har försonat sig med både livet och döden och accepterar att det naturliga slutet är nära.
Vi tycker det är konstigt och fel att nån vill dö, då måste man vara deprimerad. Men när man har fått leva så länge så det känns att inget återstår, kroppen är slut och själen orkar inte ta in fler intryck och upplevelser, och man är verkligen beredd att lämna jordelivet - kanske är det som det ska vara? Det kanske är uttryck för visdom snarare än förtvivlan?

Många gamla vill gärna prata om döden, vad dom tror om den och hur dom känner. Några är rädda men dom flesta är inte det. Tråkigt att såna frågor viftas undan och hyschas bort.

Något jag strävar efter i mitt jobb är att jag varje dag ska utgöra en ljuspunkt eller kunna tillföra ett guldkorn för den boende, oavsett hur gammal och sjuk den är. Att det ska finnas nånting som gör att den dagen känns lite lättare och gladare, nånting som ger ett värde till den del av livet som ännu finns kvar. Ett värdigt, respektfullt bemötande, en mjuk beröring, ett visat intresse för vad den individen varit med om i livet, man kan skratta tillsammans, sjunga en gammal låt som den boende känner igen - det behövs inte så mycket. Men dom guldkornen gör en stor skillnad.
Och mitt i det kan man också prata om döden, om den gamla tar upp den frågan. Som sagt, dom är sällan rädda - det är det personalen som är.

Kryper omkring

Häromdagen hade jag ett ärende på en avdelning som jag inte jobbat hos på länge. Jag kommer dit, och två av "mina" gamla boende sitter i dagrummet och tittar på TV. Båda är ganska dementa men vi har alltid haft jättebra kontakt och blir glada att se varandra. "Åh, det är ju du!" ropar dom, och vi pratar en stund. Bara det att samtidigt kryper en person omkring på golvet och ropar "hjälp, hjälp, hallå, hallå!" Hela tiden. Den personen är stor och lång och ser ut att vara i 60-årsåldern, inte vad man menar med "äldre", i alla fall inte jämfört med alla dom andra som bor på Hemmet. Jag tittar väl lite frågande, och en av dom dementa noterar det. Dementa kan vara väldigt vakna för vissa saker.

"Äh, så är här är det nu. H*n krälar jämt omkring på golvet."
Jaha.
Sen kommer en personal och jag frågar vad som händer.
"Så här har vi haft det hela sommaren," säger h*n och ser uppgiven ut.
"Men den här personen som kryper på golvet och ropar hjälp och hallå måste väl vara felplacerad?"
"Jo det är klart. Vi har slagit larm redan från början och sagt att det här går inte, vi klarar det inte. Men chefen bryr sig inte om vad vi säger. Så vad ska vi göra?"

Bra fråga. Vad ska vi göra? Ibland blir äldreboenden ett ställe där man liksom dumpar människor som inte passar in nån annanstans. I det här faller är det förstås frågan om en psykisk störning, och det har vi inte alls kompetens att ta hand om. Ingen vet särskilt mycket om psykiska sjukdomar. Och dessutom är "golvkryparen"inte ens särskilt gammal!

Så man låter personen krypa runt fötterna på dom dementa, det känns helt absurt. Och fel mot alla inblandade.

Glödlampor, persienner och hushållspapper

Jag har tidigare skrivit om att det företag som nu driver Hemmet har gjort många besparingsåtgärder. En av dom var att avskaffa vaktmästaren. Han som både städade korridorer, lagade trasiga grejor och skaffade hem praktiska attiraljer som behövdes. Hans frånvaro märks verkligen.

Till exempel: I matsalen har många lampor i taket pajat. Ingen tar hand om det, så dom gamla får sitta i dunkel och äta. Dom ser ju nog dåligt innan... Vaktis hade grejat det för länge sen.

Torktumlaren är trasig, ingen ser till att den blir lagad. Det är ganska hårt vatten i vår kommun, så när vi tvättar handdukar och låter dom självtorka blir dom alldeles hårda. Dom gamla har känslig hud och tycker att dom hårda handdukarna gör ont. Vaktis hade, om han inte kunde laga tumlaren själv, ringt och legat på för att reparatörer skulle komma.

Badrumslampor är också trasiga lite här och där.

Hos en boende har persiennen gått sönder. H*n har kvällssol och bara en tunn vit tyggardin, så när h*n ska sova strålar solen in i rummet. Trasig persienn = typisk sak som vaktis hade lagat på en gång.

Funktionen som vaktmästare/fixare är viktig, det behövs nån som har överblick och som gör det som behöver göras utan att det måste ta flera månader. Vi som byter blöjor, städar boendes rum, matar, nattar, delar ut medicin, tar hand om tvätten etc., hinner inte ta hand om ännu fler funktioner.

Anhöriga, säger man då. Anhöriga ska komma och hjälpa till. Men, gissa vad - alla har inte anhöriga! Andra har anhöriga som bor 50 mil bort eller i ett annat land, och som kommer hälsar på några gånger om året. Och som dessutom kanske inte alls kan laga en persienn...

En annan besparing gällde toalett- och hushållspapper. "Det går åt för mycket" sa chefen. Det ledde bland annat till att man tog bort det speciella, slitstarka hushållspapper som alla hade i särskilda hållare i sina lägenheter. Hushållspapper = för dyrt. Det föranledde en dam att säga "det här är ju som att bo på fattighuset".
Faktum är att många saknar detta papper. Och dom kan visst få det - om dom betalar själva. Så nu har jag ordnat det till dom två boende som jag är kontaktperson för. Innan arbetspasset började gick jag till affären och köpte två rullar för 25 kronor styck. Och jag möttes av glädje och tacksamhet - över att dom får varsin rulle hushållspapper som dom själva betalat...jag vet inte vad jag ska säga.
"Tack för att du gjorde dig besväret," sa en och var väldigt nöjd. "Det här kommer att räcka tills jag dör."

Som sagt, vad ska man säga? Här bor människor, 90+, sin sista tid, och är jätteglada över hushållspapper. Jag blir, jag vet inte...upprörd, ledsen, häpen över hur långt det kan gå. Vad blir nästa steg i besparingsivern? Vad är det frågan om? Och just såna företag som driver vårt Hem får driva fler och fler boenden, för dom lägger det lägsta budet.

Piller och annat

Att dela ut medicin är en viktig del av jobbet. Delegering kallas det när man har rätt att hämta ut medicin från det låsta skåp som finns i varje boendes rum. Medicinen ligger i påsar och vi kontrollerar att det är rätt antal, rätt datum och till rätt person. Man måste också kontrollera om något ska ges vaginalt istället för oralt.

Medicin delas ut fem gånger om dagen mellan 8-20. Och det är inte bara att i lugn och ro gå och dela ut piller: En del gamla sätter i halsen, andra spottar ut, många har svårt att svälja och man får krossa tabletterna. Vissa totalvägrar och man får lirka ett bra tag innan medicinen slinker ner.
Man kan också komma i den absurda situationen att man ska väcka en sovande person för att ge den sömnmedel...
Att dela ut medicin till tio-femton personer är alltså en ganska komplicerad procedur som tar mycket längre tid än man tror. Att föra in vagitorier i en gammal kvinna är inte heller nåt man kan göra slarvigt och i brådska.

Det är rätt många avvikelser (= rapporterade felaktigheter) när det gäller medicinering, och jag kan tycka att kontrollen är ganska släpphänt med tanke på vad som kan hända om det blir riktigt fel.
Och att det blir så många misstag beror i det fallet nästan alltid på personalbrist och stress. Om den som delar ut mediciner får koncentrera sig på det, då är det inga problem. Men det händer ofta nåt som kräver en akut insats samtidigt som man ska hålla ordning på alla piller och sorter och antal. En boende kanske har ramlat, nån annan kräks, en upprörd anhörig stoppar en i korridoren, det larmas från alla håll och kanter...och där står man med viktiga medciner och måste göra en paus för att ta hand om det akuta.

Tanken är förstås att delegeringen ska skötas separat och den/dom som gör det ska inte behöva splittra sig på andra saker samtidigt. Men det fungerar inte, det finns inget sånt tidsutrymme.
Därför är medicinutdelningen en väldig stressfaktor samtidigt som det är ett stort ansvar. Några uteblivna alvedon är väl inte hela världen, men det finns också misstag som kan få mer allvarliga konsekvenser. Dom flesta av oss är mycket medvetna om det, och det blir en ständig oro.

Egentligen tycker jag att man ska vara utbildad undersköterska eller ha flera års erfarenhet för att få delegring. Men så är det inte. Nu i sommar har det knappt varit nån ordinarie personal på avdelningen, och det har hänt att en ung, helt oerfaren vikarie fått ensamt ansvar för medicin till 17 personer.

Dokumentationsraseri

Vi har fått ett nytt datasysten där vi ska dokumentera allt som händer på avdelningen, hur dom gamla mår, om någon mår sämre eller bara mår som förut. "Asta har mått bra idag" ska vi då skriva.
Det här datasystemet är enormt mycket krångligare än det vi hade tidigare, det känns urgammalt och otidsenligt och allt runt omkring det tar en väldig massa tid. Men det är som sagt nytt, och meningen är att så småningom ska dom anhöriga kunna logga in där och läsa det vi har dokumenterat.

Men nu till problemet: När vi ska vi hinna göra denna dokumentation? Det är ytterligare en uppgift som har tillkommit och som ska rymmas inom dom vanliga uppgifterna och rutinerna. Vi är färre personal och det blir mer och mer arbete. Omöjlig ekvation.

Vid varje arbetspass ska jag först sätta mig vid datorn och se om det står nåt om vad som har hänt sen sist. Det är bara det att när jag kommer till jobbet är vi så få, så jag måste alltid börja hjälpa till med omvårdnaden på en gång.
Och vid arbetspassets slut ska jag igen logga in och skriva ner hur dagen/kvällen har varit. Om jag ska hinna det innan jag slutar måste jag jobba över minst en halvtimme. Det finns nämligen inga luckor nånstans, det är alltid saker att göra och när det är som värst hinner vi inte ens med själva omvårdnaden.

Ni är skyldiga att läsa och dokumentera. säger min chef.
Men när? frågar jag då. Vad ska jag ta tid ifrån?
Du får ta dig den tiden, svarar chefen.
Om en boende skriker och har ont, ska jag inte låtsas om det? Om nån har ramlat eller behöver hjälp på toaletten, ska jag sitta där vid datorn och strunta i det som händer med dom gamla?
Det får du lösa, det är ditt problem, svarar chefen

Men jag undrar, är det verkligen det?

SMS på jobbet

Det är inte så roligt att vara "polis" på avdelningen. Att påpeka felaktigheter och klaga på kollegor, det vill man gärna slippa.
Men det här med mobiltelefoner börjar bli ett problem. SMS:ande och spelande inte bara under arbetstid utan samtidigt som man sköter om en gammal människa - det är inte okej.

Det hände häromdagen i matsalen att en kollega höll på och kollade sin mobil och läste eller skrev sms, medan h*n med andra handen hjälpte en boende att få i sig mat. Den boende är så gott som helt blind och kan därför inte se vad vi gör. Kanske borde man ge en gravt synskadad extra uppmärksamhet, inte mindre?
Jag tycker det var både nonchalant och respektlöst. Respektlöst mot den boende, respektlöst mot själva arbetet. Som att det bokstavligen är nåt man kan göra med vänsterhanden medan man ägnar sig åt annat.

Och nej, självklart är det inte tillåtet att göra så. Men det blir allt vanligare. Och vem ska säga ifrån, när chefen aldrig är ute på avdelningarna?

Att vara närvarande

Att vara närvarande tycker jag är bland det viktigaste när man tar om gamla. Det är något fler skulle tänka på. Att se den andra personen, att känna dens behov och önskningar, att vara där med sin själ.
I närvaron behövs inga ord, för jag förstår ändå. Det har hjälpt mig många gånger när jag sköter om gamla som har tappat sina ord på vägen. Vissa sjukdomar skyndar ju på den processen.

Känslig beröring med varma händer. En mjuk röst. Det är så viktigt i mitt arbete. Och jag kan känna en sån respekt för livet när jag får sitta på sängkanten och hålla en gammal, knotig hand. (Önskar bara att det fanns mer tid för sånt.) Såna upplevelser utgör guldkornen i ett stressigt jobb.

Den nya broschyren

Det låter så tjusigt i den nya broschyren som ligger på jobbet. Den riktar sig till dom äldre och kanske framför allt deras anhöriga som väl då ska känna sig lugna och lättade när mamma/pappa/farmor/morfar har fått en plats på Hemmet.
Alla ska ha rätt att fortsätta bestämma över sitt liv även när man kommer till ett äldreboende, det är kontentan i den nya broschyren.

Och jag tänker, går någon på det där?

Så här är det: Vi, personalen, bestämmer allt.

När dom ska gå upp på morgnarna.
När dom ska äta.
Vad dom ska äta.
När dom ska vila.
När dom ska gå på toaletten.
När dom ska fika.
När dom ska duscha.
När dom ska gå och lägga sig.

Ingenting får dom gamla bestämma. Jo, det fåtal som är starka och fortfarande orkar uttrycka sin vilja, som kan protestera mot rutinerna. Men det är inte många som har den kraften, för som jag skrivit tidigare får man ingen plats på ett äldreboende om man inte är i väldigt dåligt skick. Och det fåtal som är starka och orkar, som är klara i huvudet, blir ofta betraktade som besvärliga eftersom dom ställer krav och inte fogar sig i det som är förutbestämt.

Vad jag vänder mig mot är hyckleriet och dom tomma orden i den nya broschyren. Det som står där betyder ingenting.

Tankar

Jag har många gånger tänkt på döden när jag kliver in på äldreboendet. Särskilt om jag har varit ledig ett par dagar. "Vem har flugit iväg nu?"
Jag vet vilka av dom boende som är dåliga, nån kanske har blivit mycket sämre senaste veckan, lever han eller hon fortfarande?
Och jag funderar: Är döden en befrielse, kanske ett nytt liv väntar, är det en ängel man ser när man glider in i den nya världen? Världen där allt är ljust och varmt - där man inte har ont. Eller blir det bara tyst och mörkt och stilla?

Många gånger hör jag människor säga: "På ett hem vill jag inte hamna!" Och det är verkligen förståeligt. Jag säger så själv.
Men dom som gör det, som bor på ett hem sin sista tid, ska få god omvårdnad så länge det går och en lugn och fin resa när det närmar sig slutet. Jag vill göra allt jag kan för att underlätta det.

Såna tankar har jag när jag kommer in genom dörren till min avdelning.

Koftan

Jag har skrivit tidigare om att det kan råda delade meningar om hur mycket hjälp en boende behöver. Själv tycker jag att dom ska få den hjälp dom själva känner att dom behöver, inte att personalen ska följa regler som gjords upp långt tidigare. En boende kan ha en dålig dag eller har blivit sämre rent allmänt. Om den ber om något, varför ska man säga nej?

Jag började inom äldrevården för 15 år sen, i en helt annan kommun än där jag bor nu. Och jag kommer ihåg ett liknande fall som det med Hilma och rullstolen, fast då handlade det om en kofta. En kofta som ledde till större problem än jag kunde föreställa mig:

Mina kollegor och jag sitter och dricker kaffe. Då larmar det från Annas rum och jag går på det larmet. Anna ligger på sängen och säger att hon behöver gå på toaletten. Jag hjälper henne med det, och efteråt sätter hon sig på sängen och ber mig sätta på henne koftan eftersom hon är frusen. Sen lägger hon sig och vilar och jag går tillbaka till mina kollegor. Då frågar en av dom: "Vad ville hon?" Jag berättar att hon är frusen och ville ha hjälp med koftan. Det blir tyst vid bordet och sen säger en undersköterska: "Vi har kommit överens om att inte hjälpa henne med det."
Min reaktion är: "Va?" "Hon bad ju mig."
"Den där tanten är fenomenal på att utnyttja oss, hon försöker köra med oss hela tiden."
"Men hon är ju 93 år och är här för att hon inte klarar sig hemma."

Jag förklarar att det inte alls är jobbigt för mig att hjälpa till med en sån sak, och det handlar ju inte om att uppfostra ett barn som ska lära hur man klär på sig, utan en väldigt gammal människa som inte orkar vissa dagar.
Det blir en iskall stämning i fikarummet.
"Du är bara vikarie här," får jag höra, "du måste göra som vi har bestämt."
En diskussion följer och jag ger mig inte eftersom jag absolut inte kan förstå vad som är så hemskt och fel.

Det var det hela. En liten sak, kan man tro. Men det var verkligen laddat. Jag blev lite chockad, för stämningen blev så dålig, det var plötsligt aggressivt. När jag cyklade hem var jag väldigt ledsen och kände tårarna komma. Är det så här det blir när man är gammal och måste in på hemmet, tänkte jag. Och jag tänkte på om det varit min egen mormor.

Det som hände var en kamp av många som jag fick genomgå på den arbetsplatsen. För mig blev det aldrig riktigt bra sen, jag var vikarie och vårdbiträde och hade inget att säga till om. Men jag fortsatte göra det jag tyckte var rätt, jag kunde bara inte förmå mig att behandla dom gamla som ett slags besvärliga utnyttjare. För första och enda gången i mitt arbetsliv upplevde jag att vissa kollegor slutade prata med mig, det blev tyst i korriodoren när jag kom, folk slutade sin kafferast för tidigt om jag satte mig vid bordet etc. Och allt det pga att jag hjälpte en boende med koftan!

Vid ett senare tillfälle tog jag upp saken med den ansvariga sjuksköterkskan, som var en underbar och varm person, men hon ville inte riktigt tro på det jag berättade.
Den boende levde ca ett år till, och under den tiden hjälpte jag henne med det hon bad om, men jag vågade inte berätta det för övriga personalen. Eller rättare sagt, för den tongivande delen av personalen: tre utbildade undersköterskor som alla hade samma hårda inställning. Naturligtvis fanns det andra som kände som jag och som "i smyg" gick emot dom tre undersköterskorna genom att vara "för snälla" i omsorgen om dom gamla.

Kan man lära sig om empati på en utbildning? Mitt svar är nej. För att känna empati måste man öppna sin själ och våga se verkligheten och den människa man möter.

En bra vikarie

Vi har fått en jättebra vikarie, en ung tjej som är helt perfekt för att jobba med gamla. Hon har rätt handlag och rätt tänkande. Jättemjuk och empatisk samtidigt som hon har sunt förnuft och ser vad som behöver göras. Och törs ifrågasätta det hon tycker är fel eller konstigt.
"Ska det verkligen vara så här?" frågade hon. "Nej, absolut inte" sa jag. Vad det handlade om spelar ingen roll just nu, men det var en av dom många småsaker som inte hade gjorts på rätt sätt.
Den här vikarien är som sagt väldigt ung och saknar helt erfarenhet av vården. Men hon är en pärla!
Jag hoppas bara hon orkar stanna hela sommaren.

Och vad jag nu vill komma fram till är att många tror att missförhållanden inom äldreomsorgen går att utbilda bort. Om man låter personalen gå en kurs i värdegrunden eller om man kräver att alla anställda ska ha minst undersköterskeutbildning så blir allt bra.
Stämmer inte. Jag har kollegor med utbildning som inte vet vad dom håller på med, och så kommer en 19-åring direkt från gymnasiet och är som klippt och skuren för jobbet.

Utbildning kan förstås vara bra, men om den inte inte innehåller just några krav och inte följs upp? Då gör den ingen skillnad.

Felvänd blöja

Här är ännu en upplevelse från mitt äldreboende. En av alla incidenter jag skrivit upp den senaste tiden:

Ragnar (som heter något annat) är ute i allrummet och verkar förvirrad. Han skriker, och det brukar han göra när han är missnöjd. Jag går med honom till hans rum. Där spelar radion popmusik på hög volym. Reklamradio, Mix Megapol, sånt som personalen satt på när de varit inne och städat, för att de själva vill lyssna på det, och sen inte brytt sig om att stänga av. Jag har märkt tidigare att Ragnar blir orolig av skränig musik och höga röster. Däremot är han väldigt förtjust i klassisk musik och har egna skivor.
Det är nåt som kan reta mig, att vissa som jobbar med gamla är så respektlösa vad gäller ljud och musik. Jag har påpekat det vid flera tillfällen, men det går inte in.

Hur som helst, jag stänger av radion. Ser att Ragnars pyjamas från i morse ligger på golvet. Alltså har ingen varit inne i rummet på hela dagen, eller inte brytt sig.
Ragnar vill gå på toaletten. Där luktar det starkt av urin och är inte spolat. När jag ska hjälpa honom märker jag han är blöt och jag ser att kateterslangen har lossnat. När jag byter på honom ser jag också att blöjan sitter ut och in, så klister har fastnat i huden.

Sätta en blöja ut och in! Vem gör nåt sånt!?

Så här går det till, så här fortgår det dag efter dag, vecka efter vecka.
Och förstås skrev jag en avvikelse. Som inte ledde till nånting, inte ens en kommentar. Ingen i chefsställning tar tag i nånting, det bara rullar på. Eller rullar är fel ord, det haltar och knagglar och hankar sig fram, och under tiden far dom gamla så illa så man kan bli mörkrädd.
Ibland känns det väldigt tröstlöst.