Häromdagen hade jag ett ärende på en avdelning som jag inte jobbat hos på länge. Jag kommer dit, och två av "mina" gamla boende sitter i dagrummet och tittar på TV. Båda är ganska dementa men vi har alltid haft jättebra kontakt och blir glada att se varandra. "Åh, det är ju du!" ropar dom, och vi pratar en stund. Bara det att samtidigt kryper en person omkring på golvet och ropar "hjälp, hjälp, hallå, hallå!" Hela tiden. Den personen är stor och lång och ser ut att vara i 60-årsåldern, inte vad man menar med "äldre", i alla fall inte jämfört med alla dom andra som bor på Hemmet. Jag tittar väl lite frågande, och en av dom dementa noterar det. Dementa kan vara väldigt vakna för vissa saker.
"Äh, så är här är det nu. H*n krälar jämt omkring på golvet."
Jaha.
Sen kommer en personal och jag frågar vad som händer.
"Så här har vi haft det hela sommaren," säger h*n och ser uppgiven ut.
"Men den här personen som kryper på golvet och ropar hjälp och hallå måste väl vara felplacerad?"
"Jo det är klart. Vi har slagit larm redan från början och sagt att det här går inte, vi klarar det inte. Men chefen bryr sig inte om vad vi säger. Så vad ska vi göra?"
Bra fråga. Vad ska vi göra? Ibland blir äldreboenden ett ställe där man liksom dumpar människor som inte passar in nån annanstans. I det här faller är det förstås frågan om en psykisk störning, och det har vi inte alls kompetens att ta hand om. Ingen vet särskilt mycket om psykiska sjukdomar. Och dessutom är "golvkryparen"inte ens särskilt gammal!
Så man låter personen krypa runt fötterna på dom dementa, det känns helt absurt. Och fel mot alla inblandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar