Jag har tidigare skrivit om att det företag som nu driver Hemmet har gjort många besparingsåtgärder. En av dom var att avskaffa vaktmästaren. Han som både städade korridorer, lagade trasiga grejor och skaffade hem praktiska attiraljer som behövdes. Hans frånvaro märks verkligen.
Till exempel: I matsalen har många lampor i taket pajat. Ingen tar hand om det, så dom gamla får sitta i dunkel och äta. Dom ser ju nog dåligt innan... Vaktis hade grejat det för länge sen.
Torktumlaren är trasig, ingen ser till att den blir lagad. Det är ganska hårt vatten i vår kommun, så när vi tvättar handdukar och låter dom självtorka blir dom alldeles hårda. Dom gamla har känslig hud och tycker att dom hårda handdukarna gör ont. Vaktis hade, om han inte kunde laga tumlaren själv, ringt och legat på för att reparatörer skulle komma.
Badrumslampor är också trasiga lite här och där.
Hos en boende har persiennen gått sönder. H*n har kvällssol och bara en tunn vit tyggardin, så när h*n ska sova strålar solen in i rummet. Trasig persienn = typisk sak som vaktis hade lagat på en gång.
Funktionen som vaktmästare/fixare är viktig, det behövs nån som har överblick och som gör det som behöver göras utan att det måste ta flera månader. Vi som byter blöjor, städar boendes rum, matar, nattar, delar ut medicin, tar hand om tvätten etc., hinner inte ta hand om ännu fler funktioner.
Anhöriga, säger man då. Anhöriga ska komma och hjälpa till. Men, gissa vad - alla har inte anhöriga! Andra har anhöriga som bor 50 mil bort eller i ett annat land, och som kommer hälsar på några gånger om året. Och som dessutom kanske inte alls kan laga en persienn...
En annan besparing gällde toalett- och hushållspapper. "Det går åt för mycket" sa chefen. Det ledde bland annat till att man tog bort det speciella, slitstarka hushållspapper som alla hade i särskilda hållare i sina lägenheter. Hushållspapper = för dyrt. Det föranledde en dam att säga "det här är ju som att bo på fattighuset".
Faktum är att många saknar detta papper. Och dom kan visst få det - om dom betalar själva. Så nu har jag ordnat det till dom två boende som jag är kontaktperson för. Innan arbetspasset började gick jag till affären och köpte två rullar för 25 kronor styck. Och jag möttes av glädje och tacksamhet - över att dom får varsin rulle hushållspapper som dom själva betalat...jag vet inte vad jag ska säga.
"Tack för att du gjorde dig besväret," sa en och var väldigt nöjd. "Det här kommer att räcka tills jag dör."
Som sagt, vad ska man säga? Här bor människor, 90+, sin sista tid, och är jätteglada över hushållspapper. Jag blir, jag vet inte...upprörd, ledsen, häpen över hur långt det kan gå. Vad blir nästa steg i besparingsivern? Vad är det frågan om? Och just såna företag som driver vårt Hem får driva fler och fler boenden, för dom lägger det lägsta budet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar