"Du kan själv!"

När en ny boende flyttar in gör man upp en vårdplan. Hur mycket hjälp behöver hen, på vilka områden och hur ofta? Vad kan hen klara själv? Den vårdplanen måste ses över då och då, för dom som kommer hit blir ju liksom aldrig friskare utan ännu äldre och ännu sjukare.
Det finns ibland en väldigt stelbent inställning, en brist på flexibilitet och oförmåga att se en persons behov i just den stunden, som gör att människor inte får hjälp när dom ber om det. Det kan handla om till synes små och oviktiga saker, men för den boende kan det bli väldigt stort. Eftersom det handlar om respekt för den man är. När man förlorar sina kroppsliga funktioner steg för steg vill man ändå ha kvar något av sin självkänsla och värdighet. Och det är inte lätt med tanke på den otroligt utsatta situationen man befinner sig i när man behöver hjälp med nästan allt.

Ett exempel från häromdagen: Jag kommer in till Hilma, och hon sitter i sin rullstol och gråter. Hilma är helt kristallklar i huvudet men har en kronisk sjukdom som blir allt värre och innebär att hon inte klarar sig själv utan behöver hjälp med det mesta. Nu är hon alltså ledsen och jag frågar förstås vad som hänt. Hon berättar att hon inte fått något kaffe idag, eftersom en i personalen vägrade att köra hennes rullstol till matsalen. (Matsalen ligger en bra bit från Hilmas rum.) "Jag vet att jag kunde rulla dit själv tidigare, men nu orkar jag inte det längre," snyftar Hilma. Så berättar hon att den hon bad om hjälp sa att det klarar du själv och gick. Hilma ville gärna vara med på fikastunden och dricka sitt kaffe, så hon tryckte på larmet i hopp om att nån annan skulle komma in. Ingen kom.

Så där satt hon och kände sig förnedrad. Jag såg till att hon fick sitt kaffe, men det var egentligen inte det som var det viktiga. Det centrala i situationen är att vara helt beroende av andra och be om hjälp och få svaret "Nej!"För henne var det som att få ett slag i magen.

Den här damen som alltså har alla förståndsgåvor i behåll och har klarat sig i hela sitt liv fram till nu, hon är 94 år. Hur kan man ens komma på idén att vägra köra hennes rullstol några hundra meter när hon ber om det? Sånt kan jag bara inte fatta.

Jag pratade med den som vägrat hjälpa henne och fick en kommentar ungefär att "Hon utnyttjar oss bara."
Det kan jag heller inte fatta. Varför är vi där? Hur kan man som personal känna sig utnyttjad av en svag, rullstolsbunden 94-åring som ber om hjälp med en enkel sak?

Visst, personalen i äldrevården är utnyttjad och missbrukad på alla möjliga sätt - men inte av dom boende!