Det finns stora missförhållanden och det finns små. Ibland handlar det om ren vanvård, andra gånger om vardagssaker, slarv och glömska. Man måste ju ta hand även om dom små sakerna, för om allt läggs på hög blir det vanvård och misär även av det.
Det här är några exempel på alldeles vanliga vardagsmisstag som jag tog hand om under en och samma eftermiddag. Sånt som förekommer hela tiden och visar att rutinerna inte fungerar. Det beror oftast på personalbrist och stress, men det kan också vara så att den personal som finns är oerfaren och har fått dåliga instruktioner. (Vissa passar inte för jobbet heller, men det blir ett annat blogginlägg.)
Det är middagsdags och jag ska hämta en boende som sitter i rullstol. Då får jag se att i hans lägenhet som är fint möblerad med egna möbler, där står en kissflaska fylld med urin på ett gammalt antikt bord. Där har flaskan stått hela dagen, öppen. Det luktar urin i hela rummet. Mannen har kateter och behöver ha hjälp med tömning, och personal har alltså glömt att hälla ut kisset i toan och att göra rent flaskan.
Tänk om nån anhörig kommit och sett det här och känt lukten. Fast det hade kanske varit bra på sätt och vis.
Nästa rum, där ska jag ta upp en dam som ligger och vilar. I hennes rum ligger flera dagars kläder, smutsiga blandade med rena, på den fina gamla fåtöljen. Hennes blommor är döda, för ingen har vattnat på hela veckan. Hon fyllde år för en vecka sen och blev uppvaktad av släkt och vänner. Själv kan hon inte ta hand om blommorna, hon är i för dåligt skick för det. Hon ser och hör dåligt men är mycket noga med hur hon klär sig och hur det är omkring henne. Nu är det kanske lika bra att hon ser dåligt, för om hon gjorde det skulle hon må ännu sämre än hon gör. Men smutskläder och mängder av döda, blommor ger ingen bra energi. Hur svårt kan det vara att vattna? Men så långt har ingen tänkt.
Dags för nästa rum. C klarar det mesta själv men har yrsel och kan inte gå utan att hålla sig i något. Idag berättar han att lampan i badrummet är trasig sen flera dagar. Han ser knappt när han ska borsta tänderna och gå på toan. Han har bett om ett få en lampa flera gånger, men ingen har brytt sig. En sån enkel sak. Jag hämtar en lampa och skruvar fast den.
Så jag hällde ut urin, rengjorde kissflaskan, kastade gamla blommor, sorterade ut smutstvätt och la i tvätten, hängde in rena käder i garderoben. Hämtade en glödlampa och skruvade fast den. Inga komplicerade saker. Men det borde redan ha varit gjort.
Våra boende har sina egna lägenheter, det är här dom bor. Det är deras hem.
Vem vill ha stinkande urin stående i en flaska på sitt finbord, ingen lampa i badrummet, högar av smutsvätt i vardagsrumsfåtöljen etc. etc.
Vi är dom gamlas ögon och vi är deras hjälpare. Vi är där för deras skull.
Den utgångspunkten är för mig så självklar och så enkel. Men det pratas aldrig om det. Faktiskt aldrig. Det är väl ganska konstigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar