"Det här är ju som att bo på fattighuset!" Så sa en boende till mig alldeles nyligen. Och vad svarar man på det? Det går inte att säga så mycket, för hen har rätt.
Redan anbudsförfarandet har ju starka vibbar av forna tiders fattighusauktioner. Vart tredje år äger auktionen rum. Den som påstår sig kunna driva verksamheten billigast får ta över ett boende.
Men inte kan väl någon tro att man kan kapa kostnaderna mer och mer och fortfarande ha samma kvalitet på vården?
Där jag arbetar fick vi en ny utförare för inte så länge sen. Jag vet inte hur mycket lägre deras anbud var jämfört med konkurrenterna, men det måste vara åtskilligt.
Allt har blivit sämre.
Vaktmästartjänsten försvann. En person på halvtid som fixade praktiska saker. Lagade persienner eller toaletter, bytte glödlampor med mera. Han städade också korridorerna med maskin, och allt fungerade hur bra som helst. Nu läggs en del av hans uppgifter ut på entreprenad. Andra, enklare praktiska uppgifter ska utföras av vårdpersonalen, men resultatet av det är att mycket inte blir gjort, eftersom det inte finns nån tid att ta från vårduppgifterna.
Aktiviterna försvann också. Vi hade tidigare en halvtidsanställd person som ordnade saker för de boende som fortfarande är relativt pigga. Högläsning, sång, sällskapsspel etc. Guldkanter på tillvaron kan man säga. Nu är guldkanterna borttagna.
Det dras också ner på bemanningen på diverse listiga sätt. En kvart där, en halvtimme där, och allting tajtas åt och stressas upp. Under mina år i vården har det aldrig fungerat så dåligt som nu.
Vad händer då, jo sjukfrånvaron ökar, och det kostar företaget massor och budgeten kan inte hållas.
Så nu är det senaste att vi ska dra ner på förbrukningen av toalett- och hushållspapper. För att spara pengar. Jag skojar inte. Det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar