Jaha, nu har det hänt igen. En av mina kollegor har gått in i väggen och är sjukskriven ett bra tag. En ung, jätteduktig kollega som i princip har kollapsat på grund av den orimliga arbetsbördan. Det har hänt tidigare att personal bryter ihop och börjar darra i hela kroppen eller storgråta eller inte kan andas eller på andra sätt tappar allt. Mitt under ett arbetspass. Sammanbrott som har lett raka vägen till psykakuten i nåt fall, och den personen kom aldrig tillbaka till oss.
När unga människor knäcks i början av sitt arbetsliv, vad tyder det på?
Och dom som knäcks av jobbet är förstås dom som både är ambitiösa och har empati. Som satsar allt på att göra ett bra jobb men märker att hur man än gör fungerar det inte. Pressen ökar och ökar, man försöker göra fem saker samtidigt, dom boende mår allt sämre, det går inte att upprätthålla en bra vård - och där står man och vill så gärna göra skillnad, man försöker allt man kan att göra en insats. Men förutsättningarna för det försämras hela tiden, och stressen byggs upp. Till slut håller det bara inte.
Så är det hos oss. Fler och fler sjukskrivningar, vilket innebär fler och fler vikarier. Den ordinarie personalen som är kvar får en ännu högre belastning, blir ännu mer stressade, orkar inte, går in i väggen...och så blir det ytterligare en sjukskrivning.
Vilket naturligtvis påverkar vården och skapar en otryggare situation för dom gamla.
Ett korthus som håller på att rasa, så känns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar